Matilda Gustavsson – Klubben (Otroligt välskrivet och obehagligt, denna dissektion av allt som hände kring Jean-Claude Arnault, Forum och Svenska Akademien. ”Allt framstod med en överdriven detaljskärpa. Han sa att eftersom han var steril behövde han inte använda kondom. Jag la mig ner på det kalla golvet. En hoprullad matta fungerade som nackstöd. Jag minns den sträva väven mot huden. Jag minns bokryggarna längs väggarna. Jag ville inte ha sex med honom. Men det fanns något alienerat och hårt i situationen som var nytt för mig. Det var inte upphetsande men intressant. Det var det här som var stoff: ett byte att komma hem med och formulera, omformulera. Efteråt tänkte jag mycket på att jag för första gången hade haft sex med en gift man och därmed svikit Katarina, som jag på avstånd beundrade och tyckte mycket om. Jag ville göra det ogjort. Samtidigt hade jag betalat för min finhet och min bakgrund, och händelsen kändes som en stämpel. En sån man får på insidan av handleden när man släpps in på en nattklubb.”)

Margaret Atwood – Gileads döttrar (Skönt att vara tillbaka, ville jag skriva, men det låter ju som fel ord att använda om Gilead. Men skönt att få sträckläsa. Även om Tjänarinnans berättelse är så mycket bättre och denna…känns lite för tillrättalagd? ”Vad min far gjorde där inne var väldigt viktigt, sa man – de viktiga saker som män gjorde, sådant som var så viktigt att kvinnor inte fick lägga sig i det, eftersom de hade mindre hjärnor och var oförmögna att tänka stora tankar, enligt Tant Vidala som undervisade oss i religion. Det skulle ha varit som att försöka lära en katt att virka, sa Tant Estée som hade oss i slöjd, och då skrattade vi för det lät så fånigt! Katter hade ju inte ens fingrar!”)

David Zimmerman – Ljus och strålning (”hörde en far hur ett regn slutat i natten / att timmarna steg blev mer vita // och timmarna stramar så börjar det / mindre harklingar och en snus sedan // går han genom några rum // lukt av natt och ett kommande ingen av oss hör väggarna låta / där ute är grenarna barken ska stävja leran marken // läte som blodet måste ha under huden så börjar det // stiga och ta bort och han, ja vad / vad skulle han spara av detta”. Inser att jag vill läsa den igen när jag skriver av detta. Dikten har en förmåga att suga in en. Rytmen, bilderna. Orden som återkommer, förskjutningar. Om död, ljus, liv.)

Bella Batistini – Mata duvorna (Debut skriven under pseudonym, där den första delen utspelar sig i fängelsemiljö, och den andra delen kanske i frihet eller på flykt. ”allt det förgångna bebor min kropp / historien intakt / ljudet från havet / den här natten har säkert ett namn / den här natten har säkert ett namn / det hör till det ännu okända”)

Karolina Ramqvist – Björnkvinnan (Jag är kluven till Björnkvinnan. Tycker att den är för vag. Rent av tråkig bitvis. Samtidigt med passager som lyser så starkt. Nu efteråt kommer jag på mig med att gå och tänka på den. ”Det sägs att de starkaste känslorna alltid har varit desamma överallt i alla tider, men hur kan man vara säker på det? Jag undrade vilka tankar och drömmar som var möjliga för henne, och om tankarna och drömmarna kom från det djupast okända i oss eller ur det vida vi delade med alla andra, det som var styrt av allt som fanns och allt vi uppfunnit, och om det var någon skillnad eller ens möjligt att hålla isär.”)

Maria Seisenbacher – Sitta lugnt med ordentliga skor (Jag ville verkligen tycka om den, diktsamlingen om en mamma som blir dement, men hade lite svårt att ta mig in i den, dikterna framstår ibland som slutna. Men ju mer jag läser desto bättre blir det. ”ohjälpligt förlorad / jag kommer inte ut ur mamman / går tungt med henne / på flytande ytor / likt hennes krampande fingrar / rycker livet blint / barndomen ur mitt ansikte”)