Ocean Vuong – Tiden är en mor (översättning av Andreas Lundberg) (”barndomen / är bara en bur / som blir allt större” var några ord som jag fastnade vid, men tyckte överlag att det var lite som nån skrev i en rec att det var för specifikt och för vagt på samma gång många gånger, tillfällena då det glimmade till lite för få.)
Rosmarie Waldrop – Äpplets vana att falla (översättning av Ida Linde, Niclas Nilsson och Marie Silkeberg) (Inte bara en fantastisk titel utan även inspirerande läsning. Jag är visst inte ensam om att tycka det, någon hade gjort understrykningar i biblioteksboken, och det är många citat jag vill skriva av. ”vi väntar på regn / som ska falla / inuti kroppen / likt gudars närvaro // att öppna så / så eld så silke / med sprickor mellan / små ord // i en vit mugg / stjälken av en dröm” och ”Självklart vet jag var jag helst bor: minnet älskar att jaga i mörker. Att öka ljuset förvärrar bara svindeln i inre trapphus. Jag ser dig ännu på det första trappsteget, hur du plockar ordet ’nu’ ur mörkret, tjockt av motstånd, som hade även tiden förbjudna rum.” och ”Om saker var dörrar skulle jag kanske dras norrut för att glömma dem.”)
Moa de Bruin – Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster (Det första jag läste på mitt nya jobb som skolbibliotekarie på en mellanstadieskola, då jag skulle ut i åk 4 och bokprata om dagboksböcker. Läste även lite i serieversionen av Anne Franks dagbok, bland annat, den fick stå för lite mer tyngd i jämförelse med andra lite mer flamsiga böcker.)
Ylva Gripfelt – Det gudomliga tillståndet (Jag kommer att bära med mig den här boken. Stämningen, det som finns i orden och mellan raderna, ett barns blick, utsattheten. ”Jag går runt och tittar på sakerna vi använder / öppnar skåp, lådor / sånt som annars är strängt” och ”I telefonen söker någon pappa / Jag lägger ifrån mig luren / som om jag ska hämta honom”)
Lowe Aspviken – Akamella – andarnas rike (Årets Lilla Lund-läser bok!)
Lize Spit – Det smälter (översättning av Anna Rosenqvist) (”Jag har baddräkten på under kläderna. Den är gammal. Jag har haft den i flera år, den har blivit för trång. Banden skär in i huden på axlarna. Den är så spänd att jag skulle vikas ihop på mitten om jag inte höll emot. Ju mer jag rör mig fram och tillbaka över sadeln desto snedare hamnar tampongen. Jag stoppade in en ny alldeles innan jag åkte. Införselhylsorna i kartong var slut, alltså använde jag en av mammas tjocka, patronformade tamponger som man själv sätter in. Mitt finger var mycket kortare än hylsorna som jag precis vant mig vid, så särskilt djupt fick jag inte in den. Jag drog snöret bakåt, klämde fast det mellan mina skinkor som ett bokmärke.” Tagen och omskakad är jag efter den här. Trådarna som läggs ut i barndomsskildringen om Eva som växer upp i en liten flamländsk by där det bara är hon och pojkarna Pim och Laurens som är födda samma år och blir de enda klasskamraterna, och nuplanet då Eva är på väg tillbaka till sin hemby med ett stort isblock i bakluckan, och jag fattar rätt länge inte varför men så ska det vara, och det är en text som är laddad och skarp hela vägen, miljön, personerna, tiden, men så når berättelsen fram till smärtpunkten och det är så jävla smärtsamt. Och så välskrivet.)
Camilla Lagerqvist – Pärlor av glas (Drabbande och spännande om en flicka som förlorat sin mamma i tuberkulos och som blir upplockad av en kvinna i byxor som kör bil, och som tar henne med ända till Paris på ett äventyr som kommer lära henne mer om sig själv, sin mamma och sin bakgrund. Camilla Lagerqvist har precis varit på författarbesök i åk 6 på min skola där jag jobbar, och inför det läste jag flera av hennes böcker och bokpratade om.)
Lisa Bjärbo mfl – Fula tjejer (Det här hoppas jag att man läser på högstadiet för att sen prata om hur man beter sig på nätet.)
Camilla Lagerqvist – När kastanjer spricker (Fin! Imponerande att Camilla Lagerqvist skrivit så mycket på kort tid, och alltid engagerat och förankrat i olika historiska tider och utifrån de villkor man (barnen) då levde under.)
Camilla Lagerqvist – Uppdraget (Så spännande! Första delen i serien Svarta rosorna, som handlar om tre modiga ungdomar som bestämmer sig för att stå upp mot nazisterna.)
Camilla Lagerqvist – Planen
Alba Mogensen – En förlovad tid (”I trädgården dukade mamma fram fika. Till bara henne och mig. Frallor, saft, ost och smör. Osten blev svettig och smöret smälte i solen. Jag undrade vad Louise gjorde. Jag längtade efter henne, hela jag ville till henne, men det spelade ingen roll, trots all min längtan kom jag ingen vart. Mamma gav mig en present i rött omslagspapper. Det var en skrivbok i läder och en penna i guld.
Jag tänkte att du kanske vill börja skriva dagbok, sa hon.
Sidorna var tjocka och bläcket sjönk djupt in. Tolfte juni, skrev jag och sen blev pennan hängande i luften. Allt jag kom på slutade med frågetecken, men jag kunde inte formulera frågorna i ord, de var bara känslor, stora svarta klumpar inom mig, och hur gör man stora svarta klumpar till ord?”)
Pilar Quintana – Avgrunderna (översättning av Annakarin Thornburn) (”- Var är Paulina? frågade hon. Ska hon inte äta med oss idag?
– Paulina finns inte längre.
– Vad menar du?
– Hon kastade sig ut för ravinen.
Mina föräldrar såg ställda ut.
– Tappade du henne? sa hon.
Jag kände ingen svindel vid kanten till avgrunden. Jag kände ingenting. Himlen var vit, bergen svarta, en tät dimma täckte ravinen.
– Nej, sa jag. Hon hoppade.”
Paulina är en docka, Claudia ett barn, som balanserar i världen som de vuxna skapar. Jag föll inte på första sidan för den, men när avgrunderna började öppna upp sig, fler och fler, så var jag helt fast och stirrade ner i dem. Såhär efteråt vill jag inte läsa något annat, vill behålla den i tanken.)
Lina Arvidsson – Min morfar hade en butik (Novell av min kompis Lina, dockskräck!)
Mårten Melin – Lite mer än en kram (Läste på jobbet pga vem blir inte nyfiken på den titeln och det omslaget, jag har ju sett elever fnissa. Fint skildrat om att upptäcka kärlek, sexualitet, även frågor kring samtycke, men är det inte lite väl avancerat att få orgasm tillsammans med någon annan, i en bok för mellanstadiet?)
Mårten Melin – Mycket mer än en puss (Fortsatte med fortsättningen. Här gick det ännu enklare att hooka och få orgasm. Kanske bara jag som hade en annan uppväxt??)
Jon Fosse – Trilogin (översättning av Urban Andersson) (”Alida tar armbandet och hon håller upp det framför sig och nej så fint, tänker hon, så gult och så blått och så fint, av renaste guld måste det vara, och så de blå pärlorna, som himlen var då hon och Asle var himlen, som havet var då hon och Asle var havet, så gula och så fina och så blå är stenarna, tänker Alida, och armbandet det är en gåva från Asle, det är hon säker på, tänker Alida, hon bara vet det, så säkert som något nu kan vetas […].” Mitt första möte med Fosse och jag är helt övertygad! Även om jag inte kom in i den direkt, men det kanske berodde mer på mig och ofokuserad läsning initialt.)
Helena Hedlund – Brinn alla hästar (När jag var 9-12 hade jag aldrig fattat bokens huvudperson Dora, för jag hade aldrig kunnat förstå hur man skulle kunna välja bort hästarna. Egentligen undrar jag varför Dora vill sluta rida, om det mest är för att få tillbaka sin bästis Hillevi som slutat rida, om hon på riktigt tröttnat på hästarna, eller bara alla sina affischer, t-shirtar, suddisar, pennvässare, ryggsäckar osv. Iaf så skiljer sig Doras föräldrar och hon får en egen häst av sin pappa, lagom när hon slitit ner alla hästaffischer på sitt rum. Det är mycket fint skildrat hur det är när man börjar lämna barndomen och den man varit för att bli någon annan. Jag skulle vilja säga till Dora: Du kan fortfarande rida på ridskola och älska hästar, men du måste inte ha rosa hästmotiv på hela ditt liv. (Och jo, jag lämnade också hästarna, men då var jag 16 år, och jag kom tillbaka till dem två år senare.))
Stina Vogt – Men hvordan skal jeg gråte når det blomstrer så voldsomt langs veiene? (Jag träffade Stina när vi var på nordiskt debutantseminarium på Biskops Arnö förra året. Boken, med ett otroligt vackert omslag, har legat i min bokhög bredvid sängen sedan dess. Jag har dragit mig lite för att läsa för att jag är ovan vid att läsa på norska, och jag orkade mycket riktigt inte slå upp ord jag inte förstod under läsningen utan ville hellre ha flow, men känns som att det var rätt mycket jag inte fattade (vad dum man är, vad lat man är) men jag är säker på att nån som är haj på norsk uppskattar den.)
Laurie Halse Anderson – Säg något (översättning av Ann Margret Forsström) (”Jag är säker på att de hade varit skilda nu om de inte haft mig. Jag var nog en stor besvikelse för dem. Är varken söt eller smart eller sportig. Är ju precis som dem – en vanlig trist typ, full med hemligheter och lögner. Fattar inte att vi måste hålla på och spela teater tills jag har gått ut skolan. Det är så synd att vi inte bara kan erkänna att vi misslyckats med familjelivet, sälja huset, dela på pengarna och fortsätta med våra liv.” Jag vill läsa mer av Laurie Halse Anderson, som fick Alma-priset i år. Det här var en suverän ungdomsbok som funkade lika bra till 40-åring.)
Olga Ravn – De anställda (översättning av Johanne Lykke Naderehvandi) (Inte min favorit av Ravn, ehh kommer nog sist på listan tyvärr pga så är min smak, men den var egen och speciell. På samma vis som allt Ravn skriver är eget och speciellt? Poetiskt. Men den var för vag, och alla vittnesmål har samma svävande jargong. Om man gillar rymden, framtiden och frågor om arbetsvillkor kan den säkert vara spännande som typ teater/performance? ”Jag har aldrig inte varit anställd. Jag är skapt för arbete. Jag har heller aldrig haft någon barndom. Men jag har försökt föreställa mig en. Min mänskliga kollega pratar ibland om att inte vilja arbeta, och så säger han något mycket konstigt, något helt larvigt, vad är det nu igen? Han säger, man är mer än sitt arbete, eller är det, man är inte bara sitt arbete? Men vad skulle man annars vara?”)
Hanna-Linnea Rengfors – Ingen dal djup nog (Jag är ett fan av både Marlen Haushofers Väggen och Cormac McCarthys Vägen. Rengfors vill mycket i den här boken, och släktskapet med tidigare nämna böcker finns, men mest upplever jag nog ändå att det handlar om att danska Rasmus vill knulla runt och komma bort från att sitta fast (och att inte vara tillräckligt bra?) och att svenska Kari/Cherry är osäker och ny när det kommer till att ha relationer och att lämna fårgården där hon är uppvuxen och lever, just vad som är hennes lilla liv. Men det kanske beror på att det som händer kring dessa saker är lättare att peka på och hänga med i, än vad som egentligen sker i Danmark och Sverige, varför råder beredskapsläge i Danmark, varför patrullerar militären på bron, varför sprängs bron, varifrån kommer stridsflygplanen, hur kan det slumpa sig som så att de flyger över Köpenhamn men det ena skjuts ner (?) precis framför fötterna på Kari som befinner sig ev någonstans i trakterna av Linköping, fast där det finns berg. Hmmm. Likaså att Kari inte blir räddad, eller försöker att fly. Det är mycket. Att Rasmus gömmer två ensamkommande tonårstjejer och väljer att ta hand om dem framför sina egna tre döttrar är också intressant. Många starka scener, Hanna-Linnea Rengfors kan verkligen skriva, men jag får inte ihop helheten, det handlar om skuld, om att behöva andra? Men jag behöver veta mer om de där stridsflygplanen. ”Det var förstås uppenbart att hon saknade erfarenhet som kunde komma till nytta här. Det hon lärt sig av att vakna upp i skogsdungen i Ramby med två bröder från Österby över sig, just i det kalla mellanrummet där den ena lämnade plats åt den andra, var inget hon kunde använda nu. Att stå på knä bakom skolvaktmästarskjulet med fyra pojkar från klassen och deras uppknäppta gylfar, den sura lukten, vad hade hon lärt sig av det? För det är klart hon hade lärt sig saker. Om skavsår och blickar och skvaller, om klotter på busshållplatsen innan busslinjen drogs in […]”)