Alla inlägg av lisazetterdahl

REDOVISNINGSPLIKT

Henrik Bromander – Shahid/Skärvor (En serieroman som man läser från två håll, om två livsöden, som möts i bokens mitt. Om en krisande ung konstnär och en svensk konvertit som ansluter sig till IS.)

Agota Kristof – Den stora skrivboken/ Beviset/Den tredje lögnen (Herregud. Den här romantrilogin är något av det bästa jag nånsin läst?!? Vackert, sårigt, knivskarpt, förbryllande, omtumlande. Om vad krig och exil gör med människor. ”Vi ska beskriva hur saker och ting är, det vi ser, hör och gör. Det är till exempel förbjudet att skriva ’Mormor liknar en häxa’, men det är tillåtet att skriva: ’Folk kallar Mormor för Häxan’. Det är förbjudet att skriva ’Lilla staden är vacker’, eftersom Lilla staden kan vara vacker i våra ögon och ful i någon annans. På samma sätt är det ingen sanning om vi skriver ’Adjutanten är snäll’ eftersom adjutanten kan vara i stånd till elakheter som vi inte känner till. Därför skriver vi bara: ’Adjutanten ger oss filtar’. Vi måste skriva: ’Vi äter mycket valnötter’ i stället för ’Vi älskar valnötter’ eftersom ordet ’älska’ inte är något pålitligt ord, det är luddigt och inte tillräckligt objektivt. ’Älska valnötter’ och ’älska Mor’ kan ju inte betyda samma sak. Den första formuleringen syftar på att något smakar gott i munnen och den andra på en känsla. Ord som beskriver känslor är väldigt vaga, man bör helst undvika dem och hålla sig till att beskriva föremål, människor och sig själv, det vill säga troget skildra faktiska förhållanden.”)

Louise Glück – Vild iris (Det första jag läser av vår senaste nobelpristagare, som jag direkt när priset tillkännagavs blev nyfiken på, för jaa nää jag kände inte till henne. Jag blev glad över att priset tilldelades en poet, och tillika kvinna, och fick på något vis nytt självförtroende i mitt poesiskrivande? Vet inte om det beror på det skenbart enkla, att jag på något vis blev stärkt i att det kan vara fint att skriva berättande dikt.)

Lina Arvidsson – Aldrig ensam (Min skrivkompis Lina kommer med en föredömlig längd på en novellsamling: tre noveller. De har kallats diskbänksskräck. Spänningen är inte något främmande utifrån, utan istället något nära i vardagen.)

Louise Glück – Ararat (”Jag sårades, för länge sedan. Jag levde / för att hämnas / på min far, inte / för den han var – / för den jag var: från allra första början, / i barndomen, trodde jag / att smärta betydde / att jag inte var älskad. / Det betydde att jag älskade.”)

Jessica Schiefauer – Bärarna (Jag har älskat både Pojkarna och När hundarna kommer. Schiefauers nya bok utspelar sig i en värld där en smitta har härjat länge, och tvingat män och kvinnor att leva åtskilda. ”- Bolivari är en mycket hängiven fertilitetsforskare, den bästa vi har. Jag beundrar henne på många sätt. Men hon ser på våra kroppar som verktyg, som praktiska behållare för en kemisk process. Rent biologiskt har hon rätt, men en befruktad kropp har känslor också. Den har sin egen agenda. Hon sänkte rösten, som för att berätta en hemlighet. – En bärande kropp har en mycket stark övertalningsförmåga, Nikki, och du kommer bli tvungen att motarbeta den. Oavsett vad som växer där inne, kommer din kropp att vilja skydda det. Det kan bli svårt. Förstår du det?”)

Marie Lundquist – En fabel skriven på stenar (Jag läser om en bok jag inte läst på många år. Inser att Lundquist påverkat mig, nånting i vissa bilder, som jag känner igen och känner att det är sånt som satt avtryck. Känns fint. ”Bära bristen / en liten lönnvinge / gömd i kläderna / under skosulorna / i håret, överallt / maskrosfjun / i plånboken / barnets olika åldrar / dokumenterade / som valörer / av främmande sort”)

Marie Lundquist – Jag går runt och samlar in min trädgård för natten (”Väntade en hel vinter på att någon / som var längre än jag skulle böja / sig ner över mig och viska något / i förtroende. En far kanske, eller / en häst som letar efter socker.” Blev tvungen att läsa om den här diktsamlingen också.)

Charlotte Qvandt – Blodbilder (”Fläckarna i huden beror på tyngdkraft och är slutgiltiga / Det är blodet som samlats mot golvet / När kroppen vänds kan den läsas”)

Tessa Hadley – Sent på dagen (Sådan omsorg och närvaro Tessa Hadley skriver med. Det känns som livet. ”Från halv elva började hon få för sig att hon hörde Alex bil stanna utanför – varje gång stålsatte hon sig. Ju mer man såg fram emot någons hemkomst, desto mer förvirrande tenderade den att bli, det visste hon – den som kom hem promenerade in i en form som hade förberetts för honom, men som inte var helt hans. Just för att hon kände sig lättad över att vara fri från Lydia och såg fram emot att träffa Alex skulle hans verkliga jag kännas som en förolämpning: han skulle inte passa in i det hon förberett för honom eller ens lägga märke till förberedelserna. Han skulle anlända tyngd av sina egna föresatser, som en inkräktare skulle han tränga in i hennes spända förväntan. Män brydde sig hur som helst inte om rena lakan eller parfymerad tvål. Det skulle egentligen vara bättre om hon bara tittade på teve och glömde bort att hon väntade.”)

RECENSION AV ANDRÉS STOOPENDAAL

Hästar har blivit recenserad! Så fint dessutom, av Andrés Stoopendaal, att läsa i bland annat Borås Tidning, Kristianstadsbladet och Smålandsposten.

Han skriver tex:

”Det är kanske inte så konstigt att dikten här ändå närmar sig något mystiskt och svårbegripligt. Den nioåriga flickan måste lära sig stallets alla regler, koder och normer. Hon måste därtill bemästra de enorma och uppfordrande djuren. Det fordrar att hon måste kravla sig ut ur förälderns kokong av överdriven omsorg. Vi:et måste kollektivt ta avstånd från mödrarna som kommer och går i sina bilar, hämtar och lämnar, samtidigt som frågan gnager: ”Ska vi bli som dem?” De griper om sina spön.

Ristar hästarnas namn i sina armar. Slår dem om de inte lyder.

Lisa Zetterdahls skildring av stallets värld är frapperande sinnlig. Kanske för att det i så hög grad handlar om en plats som utlovar initiation till vuxenvärlden; att ta hand om hästarna är ett tungt och krävande arbete. För diktens hästtjejer handlar det också om att växa och bli äldre, med allt vad det innebär. Svetten över hästarnas halsar. Den egna animaliska driften sublimerad i kärleken till djuren.”

https://www.bt.se/kultur/stallet-som-uppfostrare-ar-arenan-for-lisa-zetterdahls-poesidebut-fa1ccc98/

IGÅR VS IDAG

Igår gjorde jag en anteckning i mobilen (dvs jag smsade till mig själv, det enda vettiga sättet att kommunicera med sig själv med teknikens hjälp):

Jag har en så stark känsla av att just precis nu är livet. Min man säger att jag luktar bebiskräks. Jag är glad att det är vinter och pandemi – jag har mössa och jacka på mig och träffar bara andra människor utomhus så ingen märker hur sunkig jag är där under. Hemma är det jag och mina barn och mina tankar och mina ord och jag vilar i det. Det sker det sker. Alling lever.

Idag:

Fy fan jag är trött och vill bara vara ifred och egentligen vill jag sminka mig och klä upp mig och vara i new york och göra nåt spännande men det händer ju inte så alltså vill jag bara vara sur för jag orkar inget annat.

GREJEN MED SYSKON

Vi satt och åt middag, Svante i Henriks knä, och Arvid berättade nån skröna och skrattade gott, och då tittade Svante på honom och började också skratta. Svante 2,5 månad som bara skrattat när vi kittlat honom. Sen låg barna i varsin badbalja i badrummet och Arvid spexade och skrattade och Svante tittade på och skrattade. Mitt hjärta då.

MIN BOK FINNS!

Den finns! Den finns! Efter så många års längtan. Tio fingrar och tio tår, 144 gram  och alldeles fantastisk!

Den finns att beställa tex här https://www.adlibris.com/se/bok/hastar-9789198618365 eller här https://www.bokus.com/bok/9789198618365/hastar/ eller här https://it-lit.se

Att släppa ut sin bok i världen är verkligen som att få barn. Så mycket känslor och så intensivt. I fredags var jag intervjuad i NT. Några vänner kom för att dricka bubbel i tumvantar på vår svinkalla innergård vilket var ljuvligt. Sen alla blommor. Och böckerna som jag signerar och skriver små hälsningar i för att sedan skicka ut i världen.

MINDRE

Jag sa till Arvid att han ska börja vara mindre på förskolan nu (pga jag är föräldraledig).

Han började gråta.

”Jag vill inte bli mindre.”

BUBBLAN

Jag lyssnar på Adam Torres – Pearls to swine om och om igen hela dagarna. Ibland blir det tyst en stund, om vi ligger i sängen och ammar och jag inte direkt kan gå och slå på vinylspelaren igen. För någon veckor sedan var det L.T. Fisk – Jag är din mamma. Innan det tror jag det var soundtracket till Farväl Falkenberg. Songs:Ohia – The Lioness. Soundtracket till Twin Peaks. Alice Boman – Dream on. Jag lyssnar ofta på samma skiva om och om igen, i dagar och kanske veckor, innan jag byter till en annan. Såklart att Henrik brukar gå emellan med andra skivor. Men sen byter jag tillbaka. Skapar en ljudvärld. Bebisbubbla. Coronabubbla. Jag har inte sminkat mig en enda gång sen början på oktober. Jag har bara ett par byxor jag kan ha. Hemma går jag mest runt i nattlinne och helly hansen med kräkfläckar. När Arvid var bebis satt vi på café och skrev flera gånger i veckan. Svante har knappt sett andra människor. Han växer så fort. Jag plockar undan kläder han vuxit ur. Min knubbsäl. Ska jag aldrig ha en sån liten bebis igen? Orkar man tre barn? Klarar kroppen det? Men då kommer vi ju vilja ha fyra också. Aldrig vilja sluta. Svante ler mot mig. Pratar så fint, med mig och med skunken i hans mobil över sängen. Jag har ett värmeljus som står och brinner hela dagen på matbordet och datorn bredvid, beredd när jag får några minuter. Jag kokar te och tar en bulle ur frysen. Jag har lärt mig att skriva hemma, nu när det inte går att sitta på café. Jag har ett nytt worddokument som växer lite varje dag. Jag kanske går lite för lite promenader och står lite för mycket på en lekplats i regn. Jag kanske saknar mina vänner. Jag kanske sover lite för lite och borde tvätta håret oftare. Men jag skriver igen. Och igår fick jag faktiskt visa leg på systemet, så allt för sliten tvåbarnsmamma kan jag ju inte se ut som. Igår fick jag träffa först Helena och sen Lina, bara en kortis utomhus såklart, jag hade inte träffat nån av dem sen i höstas. Sen kom jag hem och slog på vinylspelaren igen.

ETT LÅNGT OCH MÖDOSAMT ARBETE

”Du har utan tvekan en språklig begåvning, men det du skriver är ännu inte på den nivån att det kan publiceras i bokform.” Jag har fått så fantastiskt många refuseringar genom åren. Första gången jag skickade in till förlag var jag sexton år. Jag ville debutera ung, precis som Lukas Moodysson, som var min favoritpoet på den tiden. Han var arton när han debuterade. ”För att bli författare krävs ett långt och mödosamt arbete. För de flesta tar det många år.” Så skriver de från Ordfront, daterat 9 december 1999. Sant, sant. ”Ett bra sätt för unga människor att hitta läsare och få respons på sina dikter eller prosatexter kan vara att publicera det man skrivit på en egen hemsida på internet.” Jag tog till mig det rådet och skaffade mig en hemsida, och publicerade mina dikter där. Dikterna byttes ut under åren, men till slut var det mest min dagbok som fick stanna kvar. Den här texten. Någon form av sidomaterial kallat livet som fortsätter växa. De där första refuseringarna kastade jag. Men, hittade dem igen bland mammas alla grejer när vi tömde huset. Hon hade sparat dem. Sedan har jag sparat dem, ihop med en tjock bunt refuseringar som trillat in under åren. Tills dess att alla refuseringar började komma via mail istället. I början skrev jag ut dem, för att spara och lägga till handlingarna, för att kunna mäta och se hur jag närmade mig det osynliga målet. Jag visste inte när det skulle komma, men jag visste att om jag bara får tillräckligt många nej så blir det ett ja till slut. Den 8 januari 2020 fick jag ett ja. Nu kommer snart boken.