Stunder när jag inser att jag har barn. Att hans barndom sker nu. Och han är så gullig när vi åker bil och han alltid vill lyssna på falafel-sången som han kallar den, eftersom Henrik berättat att de sjunger om ett falafelställe i Malmö. She says she’ll meet me at the square / Outside of intergrill / Where the should-have-beens / Mix with the never-wills / Under a scattered sky, / Between a fate and free will men vi har inte sagt så mkt om knark än, även om Arvid pratar mkt om döden och tex berättar ställen i kroppen där han kan känna sitt skelett.

Jag minns alla hus på hemnet och hur de brukade ta på mig.

Svante säger:

”bi” (bil)

”ta” (tack)

”bä” (bära)

och ”ja” med riktig skånsk dialekt.

Men han säger inte var vi ska bo, och jag och Henrik är ju så veliga.

Jag kan knappt fatta det. Men min roman, min första roman, är redo för tryck. Jesus sån lättnad och sån separationsångest. 10 års arbete, med paus för andra texter, brödjobb, skriva och ge ut en diktsamling, föda två barn, plugga till bibliotekarie, livet, och hela tiden har romanen varit med. I slutet på sommaren kommer den att finnas på riktigt. Den har en baksidestext också:

Hemma hos Katarina Fors är de fyra syskon som delar på två rum. Föräldrarna sover i vardagsrummet. Överallt ligger kläder, leksaker och skolarbeten. Det luktar något fränt, som av djur. Jag får fösa med tårna för att undersöka var det är bäst att placera foten. På flera ställen är tapeten bortriven från väggen, det är som sår kan man säga.

Ester är 10 och provsmakar livet. Det smakar jordgubbsyoghurt, blockchoklad, smutsiga bröst. Men i villasamhället rycker det gränslösa närmare, och det har en större aptit än så.

Lisa Zetterdahls romandebut är en skimrande uppväxtskildring som sakta övergår i ren skräck. Genom drifterna och det vilda som rör sig mellan trädgårdarna, mot huset vid barndomens slut.

När livet ger dig lemonad och du gör citroner.

Sånt som händer när man kommer hem från USA: man skriver krönika om Utvandrarna, Boyes I rörelse, suget efter att vandra ut på uppdrag likt i Sagan om ringen, den långa vägen till Bråta-stallet, blommorna i rabatterna i Colorado samt vår nya bil som vi köpt nu när vi inte köpte drömhuset pga osäkra på platsen. Lika fullspäckat som mitt liv just nu!!!

Som alltid tryggt bakom betalvägg: https://corren.se/bli-prenumerant/artikel/ly0e6qvr

Det närmar sig 1,5 år sedan Hästar kom, och nu är den även fint recenserad i senaste numret av Lyrikvännen! Boken lever sitt eget liv. Erik Bergqvist skriver tex:

”Hästflickorna, du minns dem nog. Du var kanske själv en? (Hästpojkar fanns också, men sällsynt.) För en utomstående framstod hästflickorna som invigda i ett hemligt förbund, något som överskred de vanliga grupperingarna, något allvarligare.”

”Starkast i denna debut är samlingens sista avdelning, eller snarare: genom dess rakare stil djupnar de föregående.”

”Dottern tänker att hennes mamma hallucinerar, men nej: i trädgården springer verkligen tre hästar. Besynnerlig scen, en ljus apokalyps. Och sedan, efter döden, ska huset tömmas, och då blottas de föremål som väcker det förflutna och som leder tillbaka till hagen, stängslet, leran.”

”Man kan också säga att Lisa Zetterdahl närmar sig sitt stoff varsamt. Som när man talar till hästar.”

(Gud, vad jag överanalyserar. Ska sluta, lovar.)

Men tänk om jag inte vill hitta hem?

Dvs, tänk om det är lättare att leta

än att hitta.

Jag har fått sommarens första myggbett.

Det är en blinkning till min roman, som kommer i höst.

Jag är på Biskops Arnö i en vecka tillsammans med andra debuterande författare från Norden. Ja, jag går på folkhögskola igen känns det som. Så fint med alla samtal, läsningar och möten.

Igår mötte jag en grävling på min kvällspromenad. Vi stod så nära varandra, öga mot öga, sen vände vi och sprang.