”Innerligt porträtt av sorgens praktiska verklighet”. Henrik Sahl Johansson recenserar Hästar i SvD för några dagar sen. Hurra!

Han skriver tex:

”’Hästar’ kretsar kring förlusten av en mamma, men utanför sorgmotivet påminner den också om ett språkligt spel, en övning där diktjaget formar sin syn på världen inom gränserna för samspelet mellan människa och djur.

Inledningsvis befinner sig dikten hos ett bardomens ’vi’ som utforskar självet och världen inom hästarnas hägn. En initiationsrit löper genom dikten: ’säg efter mig: / vill du stå i regnet, alldeles stilla / som hästarna gör? / kan du namnet på regnet? / kan du nånsin bli ren?’”

Och:

”Det finns en uppriktighet och innerlighet i Lisa Zetterdahls poesi. Den är märkt av tiden i positiv bemärkelse – eftertänksam utan att övergå i sentimentalitet. De fem dikterna är orimmade, rika på upprepningar, emellanåt tätt sammanhållna och i andra stunder brutna på så vis att de kan läsas i olika riktningar.”

Och:

”Starkare är dikten som följer, ’Får jag ärva den här när du dör’, där mammans kvarblivna ägodelar ställs mot all den plast som lever vidare i naturen. Två olika frågor – en privat, en universell – vävs samman och påminner om att plasten trots allt kommer överleva oss alla.

Sist av allt finns dikten ’Hästar’, bokens elegiska avrundning. Den första diktens ’vi’ övergår här till ett ’jag’; barnets gränslösa värld krymper till en enskildhet. Det är en fin skildring av det grymma i sorgens praktiska sidor.”

Hela recensionen finns här: https://www.svd.se/innerligt-portratt-av-sorgens-praktiska-verklighet

Jag längtar till landet, drömmer om att bo på landet, går på visningar. Men då vill jag plötsligt bo i stan, bara en annan stad. Gå anonym längs med gatorna, ensam, inga barn med mig, fria händer. Sitta och skriva på ett café och vara ett blankt papper. Leva som det blanka papperet.

Jag får förklarat för mig hur man trycker ut yoghurt ur förpackningen. Vi är i deras sommarstuga. Man får inte gå barfota. Då blir det smutsigt inomhus. Det är midsommar men de plockar inte in några blommor. Då kommer det in så mycket småkryp. Det slår mig för en sekund och sen kan jag inte ta tillbaka tanken. Vilken tur att du är död så jag slipper bli irriterad på dig.

Hurra! Vilken fantastiskt fin recension skriven av Ulrika Milles i DN häromdagen!

Hon skriver tex:

”Jag tycker så mycket om den här tunna sorgsna boken, som vet så mycket om hur ’våra flickhänder har gripit/efter halmstrån/det står aldrig något/om detta’, och hela tiden rör sig fram och tillbaka mellan döden och den odödlighet som finns bland hästar.

Till slut blir oron konkret, det som återstår är att dela upp livet som blir kvar när en mamma dött, hon som såg hästar i trädgården medan hon dog. Dikten blir rakare, besöker dödens alla idiotiska stationer i ett automatiserat konsumtionssamhälle som vårt, räkningar för bårhustransport, välkommen tillbaka som kund.

Lisa Zetterdahls debut är poesi för alla, en hästbok för rädda och allergiska, där också den välbekanta overallen i bävernylon skickar en omsorgsfull hälsning till varje sörjande människa. Allt handlar om det som kan bära.”

Hela recensionen finns här: https://www.dn.se/kultur/en-hastbok-for-radda-och-allergiska/

Jo jag har ju glömt berätta att en viss bok fått litteraturstöd och därmed snart finns på alla Sveriges folkbibliotek dvs 286 stycken! Hurra! Säg till en moster och en bästis och en granne att gå och låna!

Jag existerar inte riktigt när jag inte är ute i sommarskymningen.

Jag existerar inte riktigt när jag inte skriver.

Mormor och morfar hade hästar i jordbruket. Lite har jag kanske fått hästarna i blodet? När jag träffade morfar brukade han alltid fråga mig om jag fortfarande red, och jag sa ja, och då sa han bra, fortsätt med det. Mamma brukade säga att hon var pappas flicka. Hon var näst äldst i i en syskonskara om åtta barn. Jag har ett foto då hon som liten flicka sitter i morfars knä. Jag tycker nog själv att både mamma och även jag är mest lika morfar? För ja, det är mamma jag är lik.

En gammal sparad lapp:

”Glöm inte bort stallhämtning imorgon kl 21.00
Hoppas du är piggare nu och inte har ont.
Puss & kram din ömma dotter”

Och under, svaret, med den tryggaste handstilen jag vet:

”Sure baby – glömmer dig aldrig
Vi ses kl 2100
Puss
Moderskapet”

Moderskapet. Glömmer dig aldrig.

Arvid har ridit för första gången i livet! På Oskar. En svart liten shettis. En 45 minuters tur i skogen tillsammans med fem andra barn på små ponnyer. Jag ledde Oskar och när vi travade lade jag en hand på Arvids lår för att kunna hjälpa honom med balansen och känna om han började glida. Mitt barn! Travade! Tre gånger! Och han tyckte det var kul! Och han vill göra det igen!