Jag cyklar runt i stan och letar efter forsythia att sno och sätta på mitt köksbord.

Om platsen formar personen.

Vilka ska mina barn bli?

Hittade detta på en blogg hos TiraTigerförlag, om när jag läste och samtalade på arrangemang av Författarförbundet i höstas:

”Hon läste en hästhistoria från sin senaste roman och påpekade att den inte alls handlade om hästtjejer, det var om en flicka i puberteten och hennes utveckling till kvinna. Även denna läsning gav mersmak, då författaren tycks ha djupdykt i unga flickors problematik. Hästarna tycks lika osympatiska som de som fanns i min fars stall då jag själv var i puberteten, de la öronen bakåt och bet. I och med att jag växte upp på en hästgård, blev jag aldrig frivillig hästtjej, men jag träffade alla hästtjejer som vistades där, så jag känner igen miljön. Författaren var så respektingivande lång att jag tänkte att för mer än tusen år sedan borde hon haft samma problem med hästar som Gange-Rolv som grundlade vikingakolonin Normandie i Frankrike. Men numera är ju hästarna större.

Ett citat av Lisa Zetterdahl från 2022: Det finns ett hålrum inuti mig. Jag vet ungefär var det sitter. En dag måste män in där och bebisar ut därifrån. Men resten av tiden, är det tomt då?”

Jag är alltså respektingivande lång, om ni inte visste det. I mitt fall betyder det 178 cm. Det är ju nåt med längd ändå, att man kan bli förvånad för att personer visade sig vara längre eller kortare än vad man trodde, hur man tar sig ut irl.

På söndag kl 12 kommer jag till Linköpings bokhandel och läser några dikter, om hästar och hästtjejer såklart, på en releasefest för en tvärnordisk antologi sammansatt av unga. Kom och kolla hur lång jag är!

Jag har väl gått lite och väntat på att Dagens dikt skulle sända de två återstående dikterna ur Hästar som jag läste in förra vintern, samt den dikt av Inger Christensen som jag också valt ut och läst in. Det var så upplägget var: fyra egna dikter, två dikter av andra poeter. Men så fick jag veta att något gått fel och tyvärr har inläsningarna råkat raderas.

Jahopp.

De två dikterna som redan sänts finns i alla fall kvar på hemsidan, så man kan lyssna på dem en extra gång istället.

https://sverigesradio.se/avsnitt/ur-hastar-av-lisa-zetterdahl

https://sverigesradio.se/avsnitt/ur-hastar-av-lisa-zetterdahl–2

Och om man ändå är igång och lyssnar så kan man ju passa på att lyssna på ett gammalt avsnitt av Lundströms bokradio där jag medverkar. Det är Edvard St Aubyn, jag och Sven Teglund, i avsnittet ”Tre berättelser, alla där mamma dör”. Det var 2017 när Brombergs Blå blixt-antologi som jag medverkade i var ny i världen, och jag kände mig så otroligt ärad över att få komma till Radiohuset i Stockholm. Dikterna i Brombergs-antologin gick under titeln Hästar (och de inspirerade till antologins fina omslag med hästar på) och de var startskottet till att jag hittade fram till vad jag då förstod skulle bli diktsamlingen om att förlora sin mamma. Det blev ett mycket fint avsnitt av Lundströms bokradio, måste jag säga (även om jag själv inte vågar lyssna igen nu).

https://sverigesradio.se/avsnitt/858729

Skrivandet är en kombination av Stephen Kings liknelse med att frilägga ett dinosaurieskelett ur jorden

och

att skapa ett slags Frankensteins monster.

För medan jag skriver så ska jag inte bara hitta texten.

Jag ska få den att komma till liv också.

Allting med det är svårt. Och underbart. Och idag.

40, clumsy and shy

fast nej jag ångrade mig, lite har jag nog vuxit

och jag bläddrar i fotoalbum från när jag föddes och var bebis, mamma som ammar på sjukhuset, en bukett med blommor, mamma har skrivit: ”Mamma tyckte du skulle heta ’Lovisa’ pappa tyckte ’Lisa’ så vi kallade dig Snuttis Rosenknopp”

samt gråter en skvätt över att det kommer blombud men inte något blombud från mamma eller pappa

Jag skrev lite i tidningen om ChatGPT, den svåra första boken, den svåra andra boken, den svåra tredje boken, det svåra i att vara människa.

Går att läsa bakom en betalvägg nära dig: https://corren.se/bli-prenumerant/artikel/r16ggxpj/oc-bd-0kr-dp1

Arvid: ”Jag längtar till att vara vuxen. Då ska jag titta på teve med min fru när barnen sover.”

Svante: Fick ett stort blåmärke på kinden när förskolan låtit honom ta med en sten utifrån, som han sedan sov på under vilan…

Anna Axfors skriver i En dag i öknen: ”Det är så svårt att ta hand om barn och samtidigt vara i sin egen värld. Dimman är en gåva, ett glas med vatten. Mitt problem är egentligen inte tidsbrist, och det är heller inte skrivandet som upptar så mycket tid egentligen, utan dagdrömmandet, som jag antar är en flykt från någonting eller bara ett sätt att leva på, eftersom jag alltid levt så, och jag vet inte vad jag en gång flydde från eller om det ens var något.”

Jag vet inte om jag nånsin tidigare känt igen mig så mycket i något? Jo, så klart jag har, men jag blev lite tagen av det, tycker ingen pratar om hur mkt tid man kan behöva i sitt eget huvud. Jag vet inte hur man lever på annat sätt, och det kan vara svårt att försöka inordna sig i samhällsmaskineriet liksom.

Också ur En dag i öknen: ”Att vänta på sin första förlossning var som att vänta på döden, fast tvärtom. Det är en stor händelse med oöverblickbara konsekvenser och man kan inte veta när den kommer ske. Man vet att ens liv kommer bli förändrat för alltid, men man vet inte vilken dag.” Jag blev lite ställd iom att jag i min diktsamling under arbete skrivit: ”det känns som att man alltid föds och dör / på natten / det slår mig, likheten / att vänta på att föda barn och att vänta vid en dödsbädd / man vet inte när det ska ske, bara att / det ska ske / därefter kommer världen vara ny / förfalltid förändrad / jag målar naglarna när jag väntar / rött, det slår mig / när jag målat klart / att det är blodets färg, livets eller dödens?”

Sedan har jag lyssnat på Rid mig som en dalahäst pga nyfiken på vad det var egentligen, men om man vill sjunga om sex måste jag säga att Tami T – I never loved this hard this fast before är mkt sexigare och mer explicit också? Your words touches deep and so does your cock, your cock and your words fills me with joy everything about you is perfect boy. Folk måste lära sig att skriva bättre text, är lärdomen.

Har för övrigt ändrat i mitt cv igen så nu är jag analytisk, noggrann och ambitiös.

Jag hade glömt hur svårt det är att skriva. Det är nästan omöjligt. Hur kan det ges ut så mycket böcker? Jag vill kolla hemnet istället. Jag vill ha ett annat liv istället. I det livet vore det lätt att skriva. Stillhet, dimma, klara tankar. När jag cyklar med barnen till förskolan låtsas jag att jag cyklar genom ett skogsparti i Höör istället för förbi industri i Malmö. Men nu har jag ångrat mig och tror på Motala eller någon småstad i Bohuslän, en plats där jag inte varit tidigare. Drömmen om livet. Tur att min hopplösa diktsamling handlar om det iaf.

Vi såg Miranda Julys Kajillionaire. Åh vad bra. När dottern går en föräldrakurs (i uppdrag åt en som är gravid, för att dra in några kronor till familjen) och där får lära sig om att vara barn, vilket hon inte fått vara i sin familj, hon har inte fått krypa över mammans mage mot bröstet. Bara namnet Old Dolio och anledningen bakom. Vill skriva något smart om det men ska natta barn.